Jag söker
Eftersom jag inte bloggat på över ett år ska jag summera mitt livs senaste händelser. Efter min behandling så lekte livet. Jag började gå på Na- och aa-möten och där träffade jag underbara människor. Jag var en del av gemenskapen och påtalade gärna att jag hittat ett nytt sätt att leva. Jag var helt nykter och drogfri i tre månader. Det bästa var inte att jag var nykter utan att jag verkligen inte ville dricka. Jag hade pluggat upp alla mina betyg och påbörjat mitt projekt att skriva en bok under sommaren.
Allting tog bara ett par minuter, min kompis hade sett att det fanns en restresa till Kreta för 800 kronor. Vi beställde den och jag åkte ner i vetskapen om att det skulle bli en nykter resa. Så var det också i två dagar, sen trillade jag dit. Hade jag berättat allt som hände på den resan så hade ni nog ändå inte trott mig så jag utelämnar det.
När jag kom hem så tog jag nya tag. Tre månaders kontrollerad nykterhet.
Jag kom in på universitetet. Fysikprogrammet. Jag vill nämligen doktorera inom astrofysik men jag är verkligen inte säker på att jag vill jobba inom det området. Jag har en trasig dröm om att bli författere istället och kunna leva på det.
Helt ärligt så återkommer tankarna om att ta mitt eget liv ganska ofta nu men är långt därifrån ännu. Jag har en son. JAG HAR EN SON och det gör så ont att jag är en jävla alkoholist. Jag har så svårt för att känna känslor. Jag har jävligt hög IQ vilket gör att jag klarar alla matte och fysiktentor men när det kommer till att vara människa eller att förstå mig på andra människor är jag helt jävla lost.
måste gå nu.
Turbomänniska
Nu har jag varit på Aleforshemmet i 2 veckor och min behandling går skitbra! Jag har lärt mig väldigt mycket om mitt missbruk men framför allt börjar jag få kontakt med sidor hos mig själv som jag inte känt tidigare.
I morse läste jag en intressant text jag fastnade för. Här följer ett utdrag ur den:
Det finns män i Sverigre som ärvt ett ovanligt belöningssystem i mellenhjärnan av sina fäder
Detta innebär att de har fler belöningsceller, vilket i sin tur kräver att de måste få starkare upplevelser än genomsnittet för att systemet ska aktiveras. Man kan likna det vid en "turboeffekt" - när den väl sätter igång blir reaktionen både snabbare och kraftigare än normalt.
Dessa män är mer stresståliga, mera impulsstyrda och behöver mycket omväxling och stora utmaningar i tillvaron för att känna sig tillfresställda. Man brukar kalla dessa personer för spänningssökare.
Belöningssystemet i deras mellanhjärna har en inbyggd "torboeffekt", som sätter igång vid extrem utsatthet t ex vid s k bungo jump, kampsporter och hot av olika slag.
Men "turboeffekten" på mellanhjärnan sätter också igång vid alkoholberusning, vilket kan bli farligt i längden.
En spänningssökare börjar ofta dricka våldsamt redan i tonåren och blir snabbt alkoholberoende, ibland redan i 20-årsåldern. Inte sällan blir de också kriminella. De kör t ex bil i berusat tillstånd, blir lättprovocerade, hamnar i slagsmål och styrs av impulserna. De dricker för att få en kick och kan koncumera ansenliga mängder. Inom den här kategorin kan man hitta människor som vet med sig att slutar de inte dricka kan de supa ihjäl sig. Och det snabbt. Det är därför en del av dem som klarar av att lägga av definitivt.
En svensk studie har visat att dessa personen löper NIO gånger högre riska att blir drog eller alkoholberoende av en "vanlig" person.
Misstänker att jag är en av dessa "turbomänniskor"med NO LIMIT som alltid måste gå ALL IN... tack å hej
En del av världsaltet
Nu befinner jag mig på ett behandlingshem. Ska vara här på behandling i en månad och för hoppningsvis ska jag lära känna mig själv lite bättre och få nya perspektiv på livet. Som människa blir man aldrig färdigutbildad oavsett hur bra man tycker att man känner sig själv, och det ska vi vara tacksamma över.
Livet är en fantastisk gåva som var och en utav oss fått att förvalta. Låt ingen annan bestämma över dig men var ödmjuk när någon vill visa dig vägen. Det finns ingen annan människa förutom du själv som kan döma dig för de handlingar du begår i livet.
För mig har det alltid varit viktigt att kunna fly vardagen och gå in i min egen lilla värld. Det är en trygg plats för mig där jag kan finna harmoni och vara ifred med mina tankar och funderingar kring livet.
Innan jag kom hit till behandlingshemmet satt jag häktad i Borås i två veckor. Det var två fantastiska veckor då jag helt isolerad från omvärlden kunde gå djupt in i mig själv och koppla bort världen utanför. Även om jag var inlåst kände jag ingen ångest och jag var friare än någonsin.
Tänkte dela med mig av lite tankar från min cell på häktet:
Jag sluter ögonen och min själ lämnar omedelbart kroppen. Jag flyter genom hela universum. Jag är ett med världsaltet och jag känner total tillfredställelse. Inte på något fysiskt sätt. Nej... jag är inte längre en del utav den materia som går att observera i ett allt kallare och expanderande universom. Jag är energi i dess renaste form och jag finns överallt där det finns ingenting.
År 1905 publicerade världsmedborgaren Albert Einstien sin relativitetsteori, där han härleder sambandet mellan energi och materia genom den mycket enkla men vackra formeln: E=mc^2. Verklighet förenades med mystik och för första gången i mänsklighetens historia kunde vi nu betrakta en visuell bro mellan två till synes helt åtskilda världar. Att det några år senare var just denne Einstein som lade fram teorin om tiden som en extra dimendension var ingen tillfällighet. Han hade förstått att tid och rum, som vi ser det, hänger ihop och att dessa dimensioner låter sig påverkas utav materiens massa.
I enlighet med hans foemel, borde teoretiskt sett all materia i universum kunna omvandlas till energi. Det är här det börjar bli intressant! För vad skulle egentligen hända om det inte längre fanns någon materia som kunde påverka rumtiden. Är det ens möjligt att deffiniera begreppen tid och rum i en sådan värld? Om inte så saknar frågor som:
”Vad fanns egentligen innan universum skapades?” och ”Är universum oändligt stort?” betydelse, eftersom begreppet oändlighet förutsätter någon form av tid och då även ett rum.
Tidigare då jag tänkt på universum har jag tänkt på det som galaxer, planeter och allt annat som finns där ute. Nu mer inser jag att jag själv och alla andra människor är en del av universum eftersom vi består av exakt samma materia som allt annat där ute i rymden. Det är en underlig tanke att materien som min kropp är uppbyggd av är lika gammal som universum självt, och att samma byggstenar som nu befinner sig i min kropp en gång pressats samman i en stjärna och våldsamt slungats ut i universum vid en supernova.
I dessa tankar kan jag söka tröst. Jag är inte ensam... jag är en del av universum och kommer så alltid att förbli.
Jail mail
Man drar visst inte av en tredjedel på en månad, så jag får stanna till den 21 juli. Men, men, inga problem. Femstjärnig lyxsemester och mår som en kung!
Ett liv är kort, 650.000 timmar om man lever i 72 år läste jag någonstans. 650.000 timmar. Det är inte mycket med tanke på hur fort tiden går. En timme blir en dag, som blir ett år, och plötsligt har imorgon blivit igår.
Tiden är dyrbar och man måste ta vara på sitt liv sägs det. Finna meningen med livet och förverkliga sina drömmar. Men varför då undrar jag? Tillslut kommer vi att dö och vad har vi för nytta av det då...
Vad är livet?
- En sexuellt överförbar sjukdom med garanterad dödlig utgång, som Ronny i rummet mittemot så vackert uttryckte sig.
Jag försöker föreställa mig tiden som en krökning av rummet men det är svårt att få grepp om det där. Att tiden som vi ser den faktiskt tickar iväg olika fort för olika observatörer beroende på hur de rör sig och vart i rummet de befinner sig i förhållande till varandra. Allt enligt Einsteins allmänna relativitetsteori.
Tänk att de 650.000 timmar vi människor upplever som ett helt liv här på jorden kanske endast uppfattas som bråkdelen av en sekund någon annanstans i universum. Tiden är inte helt olik olycklig kärlek med andra ord.
Sommar och partytrick!
Tjenare alla monsterdiggare!
Ni undrar säkert varför jag inte bloggat på så länge. Vänta lite så ska jag berätta.... Jo det har liksom inte blivit av. Har varit mycket i skolan och sen så har jag krökat en hel del också!
Nu är det iaf sommarlov och ute skiner solen. :) Jag känner mig glad och det finns nog ingeting som skulle kunna få mig ur balans en sån här dag. I morse tex öppnade jag en konservburk kokekorv från sibylla. På burken stod det klart och tydligt att den skulle innehålla 6 korvar men till min förvåning låg där bara fem korvar och simmade i sitt spad! Skit samma tänkte jag bara och konstaterade att det va tur att det inte var ett 6-pack bärs. Korvarna va iaf väldigt goda och smakade precis som de man köper i korvkiosk :)
På måndag åker jag på semester. Jag ska tillbringa 22 dagar på Smälterydsanstalten. Det är en öppen anstalt utanför Borås med plats för 64 intagna. Jag va ute på nätet och hittade lite info. Smälteryd har gymnastikhall, styrketräningsrum, fotbollsplan, motionsslinga och minigolf. Det finns också möjlighet att fiska i den närbelägna ån. Bokbussen kommer till anstalten en gång i veckan. Såg även att jag har möjlighet till studier där. Jag begriper inte riktigt vad det är för straff att vistas där? För mig låter det som en sommarkolloni för vuxna :D
Något drinkande lär det dock inte bli tal om på smälteryd så jag får väl passa på att roa mig kungligt på den fronten innan jag åker in.
Ikväll hade jag tänkt ära onsdagsklubben på hotellet med ett litet besök. När jag var där förra onsdagen och festade slängde några oförskämda stolpskott till poliser in mig i fyllecell efteråt. De talade kränkande till mig och under hela transporten till polishuset var det uppenbart att de ville provocera mig för att jag skulle göra något dumt så att de skulle få en anledning att göra mig illa. Jaja... de gör ju faktiskt bara sitt jobb :)
Får se om man kan hitta på något nytt partytrick ikväll? Tror inte det finns många som slår mig på den biten. Mitt absoluta favorittrick hittade jag på för tio år sedan då jag precis hade flyttat hemmifrån. Jag och tre polare satt i soffan hemma hos mig och käkade jordnötsringar å drack bärs. När en av polarna gick ut på toaletten, vi kan kalla honom Micke Hilmersson, klippte jag ett hål i botten på den tomma påsen, runkade upp kuken och förde in den i hålet. När Micke kom ut från toaletten satt jag med påsen i knät och de andra satt bevid och låtsades äta. Dröm om Mickes fårvåning när han i sin tu körde ned handen i påsen för att greppa en näve jordnötsringar men istället fick tag i en upprunkad kuk :D hahahaha
Ett mindre lyckat partytrick var den gången jag under flitiga applåder från mina åskådare svepte två feta 50/50-groggar med apelsinjuice och spolarvätska. Sedan klättrade jag upp på fönsterbrädan. Hoppade ut och bröt foten. Fick åka ambulans till akuten men vad gör man inte för att showa till det lite.
Sen finns det ju förstås ett partytrick som står i en klass för sig men det kan jag verkligen inte rekommendera! Det är bara yppersta eliten som behärskar detta trick och är man ingen mästare kan det vara förknippat med livsfara. Jag pratar förstås om att dricka på 400mg antabus!
Jag utförde detta svårmanövrerade trick med mycket gott resultat en fredagskväll för ett par veckor sedan. För er som inte känner till antabus kan jag berätta att det är tabletter som ska förhindra att man dricker alkohol. Om man trotts allt dricker när man tagit antabus drabbas man av mycket obehagliga syntom. Man mår illa, får hjärtklappning och det värsta av allt... man blir röd som en tomat i ansiktet och flammig på hela kroppen!
Som ni ser är detta partytrickens rolls roys! Om någon skulle vilja testa har jag några antabus kvar hemma men ni gör det på egen risk. Tjejerna blir aif som galna när de ser en kille som lyckas med tricket kan jag lova! :D
Nu ska jag ut i solen och njuta av mitt sommarlov. Ta några cider och kanske skriva lite på min bok :) Friheten blåser under mina vingar och det känns skönt att inte ha något skolarbete att tänka på längre. Har faktiskt varit lite orolig den senaste tiden att jag ska förvandlas till pluggnörd! :D
Kändes bra att gå till skolan igår och hämta ut betyget efter två terminers hårt pluggande :)
När fogden kom till baren
Det var annandag jul och klockan på sängbordet visade att morgonen inte låtit vänta på sig och för länge sedan hade passerat lunch. Lacke satte sig mödosamt upp i sin säng med handen hårt tryckt mot högra tinningen som för att på något sätt försöka hindra det framrusande blodet från att pulsera in i skallen på honom och få den att explodera.
Under gårdagskvällen hade han som vanligt suttit nere på den lokala puben och fördrivit tiden genom att lyssna på skvaller, och tillsammans med de andra stammisarna hade han tävlat i gåtor, kuggfrågor och gamla matematiska paradoxer. En inbördes kamp mellan dem som pågått i flera år och den bottnade förmodligen i att de ville försvara sitt sociala misslyckande genom att visa att de minsann var riktigt intelligenta och allmänbildade människor. Men de var inga smarta människor. De var ett gäng alkoliserade idioter och det visste Lacke. I samhällets granskande ögon var de inte värda ett skit då skattebetalarna var de som betalade för deras uppehälle. Ja till och med ölen de hinkade i sig var det skattebetalarna som pyntade för. De var samhällets Akilleshäl vars familjer för länge sedan hade gett upp hoppet. Slödder som inte var kreditvänliga någon annanstans än i den lokala baren som utgjorde en oas där deras tillintetgjorda förtappade själar kunde samlas tillsammans och med hjälp av ölen låta dem fly undan den tid och det rum där de aldrig någonsin passat in. I den här världen som avgränsades från den riktiga världen av en tunn trädörr ut mot rännstenen levde de människor som under hela sitt liv varit på flykt undan verkligheten och det tragiska i att leva och verka i en monoton samhällsstruktur vars enda syfte är att förgöra dem som inte passar in.
Socialt missanpassade tvingades de tillråga på allt förnedra sig med att äta ur handen på storebror. Trots detta var det inte någon av dem som egentligen ville erkänna att det faktiskt var därifrån deras bidrag kom rullandes varje månad, och under alla Lackes år kunde han inte dra sig till minnes en enda gång som någon ens nämnt socialkontoret i baren. Detta trotts att de flesta av dem faktiskt var lika mycket stammisar även där. Det hände förövrigt att de sprang på varndra där nere också men där morsade de knappt på varandra och att berätta några högljudda historier kom såklart inte på tal. För att slippa springa på varandra nere på socialkontoret då de hade något ärende dit steg de upp oskäligt tidigt på morgonen, för att klockan åtta vid entrén förtretsamt konstatera att resten av stadens utslagna tycktes ha resonerat precis likadant.
Blotta tanken på myndigheter och deras omänskliga bemötande fick det att koka i Lacke där han satt på sängkanten och det lindrade inte värken i hans bultande skalle precis. Han lät långsamt tungan undersöka den ömmande underläppen och precis som befarat fick han smak av blod. Fysiskt sett bekom det honom inte ett smack men psysiskt värkte det desto mera. Under gårdagskvällen hade han hamnat i slagsmål nere på puben med en oförskämd översittare till kronofogde som kläckt ur sig den ene oförrätten efter den andra. Ingen såg exakt vart det spårade ur, men det var någonstans då fogden stärkt av för många öl började beklaga sig över människor som i brist på heder inte hade vett att skaffa sig ett jobb och betala skatt för sig som Lacke hade kastat sig över bordet efter honom. De andra hade snabbt gått emellan slagsmålet och den blodiga fogden försvann snabbt hals över huvud ut i den iskalla vinternatten. En iskall rymd vars miljarder och åter miljarder stjärnor alla har sin egen historia att berätta för oss, precis som den här.
Här kommer Brasse-Lasse!!!
Jag har fått en uppenbarelse. Det slog ner som en blixt från klar himmel och jag förstod med en gång att det va ett uppdrag jag måste uträtta för att avancera till nästa nivå i livet.
JAG SKA ARRANGERA EN STOR KARNEVAL I ALINGSÅS TILL SOMMAREN!
Jag är ganska svensk av mig. Det vill säga att jag är lite lagom stel och tråkig. Ganska sterila kläder och jag dansar aldrig nykter. Man skulle kunna säga att jag inte har en överdrivet färgstark karaktär.
Men som sagt nu är det dags att ändra på det och jag förstod direkt att jag måste anordna en stor karnival genom hela Alingsås. Det är - och har alltid varit - så med mig att när jag tar mig för något nytt projekt gör jag det aldrig halvhjärtat. Träffade en gammal vän på ICA, och när jag berättade för homom att jag ska bli proffessor sa han att om man siktar mot stjärnorna kanske man iaf träffar trädtopparna.
Hur ska jag då gå till väga? Jag har aldrig vart på nån karneval och kan inte dansa till samba. Latinobrudar har jag däremot hunnit med att avverka några stycken, så jag kan takten :D
Jag kommer börja med att sätta upp flygblad på varenda högstadie - gymnasieskola i Alingsås med omnejd, där jag utlovar tidernas största folkfest. På flygbladen kommer jag även att locka med 5000 kr till den klass som har de festligaste kläderna och dansar mest.
Dessutom kommer jag att vända mig till latinska föreningar i göteborg och bjuda in dem.
Alla instrument är välkommna, men främst visselpipor, trummor och trumpeter. Kanske att alingsås musikkår skulle tycka att det va en kul grej?
Jag vet att kommunen brukar erbjuda skolungdomar sommaraktiviteter under loven, så ska få med i deras programblad att alla skolungdommar en vecka innan karnevalen får komma ner till den stora fotbollsplanen på Savannen, och där hjälpa till att bygga ihop festliga långa drakar och massa annat kul de kan bära med sig i karnevalen. Är övertygad om att kommunen kommer gilla idén och sponsra med papper och fjädrar.
Enligt mina planer är det tänkt att karnevelen startar på Savannen någon gång i slutet av Juli med en stor fest med sambamusik, dans och roliga aktiviteter. Sedan ska vi tåga genom Alingsås centrala gator, förbi torgen och slutligen ner mot stranden Playan Mjörn. Där förtsätter festligheterna hela kvällen tills solen går ner. Samba, beach vollybollturnering och massor av grillning.
Allt det här kommer jag att göra utan ekonomiskt vinstsyfte. Jag gör det här för att jag vill utveckla mig själv som människa. Det är viktigt att ta nya steg i livet. Göra oväntade saker för att överraska sig själv.
Dessutom hoppas jag att denna folkfest kommer sammanföra massor av människor från olika kulturer så att vi alla kan känna gjädje och samhörighet.
FRÅN OCH MED NU KOMMER JAG ATT BLI BRASSE-LASSE MED HELA ALINGSÅS! :) SAMBA OCH KÄRLEK TILL ER ALLA!
Jag hoppas att ni alla kommer att vara med när hela Alingsås exploderar i ett inferno av färger. Vilken folkfest det kommer att bli!
Liv på jorden
Ett enda litet frö gror i ovisst mörker, och för att nå ljuset är den tunna plantan sedan berädd att växa genom tjock asfalt om så behövs. Vad är det då som är så drivande i denna lilla växt? Hade det inte varit enklare att ge upp än att kämpa? Jag menar... en groende växt har väl så vitt vi vet inga känslor, men viljan att få finnas till och vara en del av den här världen är minst lika stark som vår. Det är just denna drivkraft jag talar om när jag förundras över hur lite vi egentligen känner till om livet och dess uppkomst.
Det här är ingenting vi människor tänker på i vårt dagliga liv. Vi tar allting för givet och är så basatta av pengar och makt att vi helt missar själv poängen med att leva. Vi tycks ha glömt bort att vi faktiskt är en del av allt levande vi ser runt omkring oss, och detta har gjort att vi för länge sedan tappat kontakten med världen vi lever i. Minsta lilla personliga motgång kan få oss att helt tappa modet och viljan att finnas till. För ett grässtrå som kapats på mitten räcker det med vatten från jorden och energi från solen för att det åter ska kunna växa sig långt och kunna dansa med vinden.
Jag är så lycklig för att just jag får finnas till och vara en del av den här underbara världen. Jag blir lycklig över att se hur myrorna i en stack samarbetar febrilt för att deras samhälle ska kunna fungera. Jag blir lycklig över att se hur osjälviskt en myra kan bära mat som väger 50 gånger sin egen vikt till stacken, för att sedan dela det med de andra myrorna. Deras ända vinning är att de får vara en del av stackens gemenskap och det räcker för dem.
Rädd för att finnas till
Det händer inte så ofta längre, men ibland vaknar jag mitt i natten och är livrädd för att jag ska dö. Det känns så overkligt att jag ska dö, även om det är det är något av det mest naturliga vi människor faktiskt gör här på jorden.
- Men jag vill inte dö! Jag vill leva för alltid eftersom döden skrämmer mig.
Jag funderar också mycket över livet. Varför just jag lever och om det finns någon speciell mening med just mitt liv? Jag vill inte utesluta att det finns något efter livet här på jorden, och att själen fortsätter att existera, men jag håller det inte för troligt. Jag tror att allt bara blir svart och tyst när man dör, och efter en tid då naturens nedbrytare gjort sitt med kroppen är det som om man aldrig hade levt. Kvar finns bara en hård gravsten med det som en gång var mitt namn, men med tiden kommer även det att försvinna då det inte längre finns någon som bryr sig om att skrapa bort den överväxande skorplaven, men vid det tillfället är jag nog den sista att bry mig om det.
Egentligen är det nog inte så farligt att dö. Är man död så är man. Punkt slut!
Det slår mig att jag förmodligen är mer rädd för att leva än för att dö. Det finns så mycket som gör ont här i livet, och rädslan för att jag ska handla fel i avgörande situationer kan ibland leda till att jag drabbas av prestationsångest. Dessutom är jag livrädd för att de jag älskar ska försvinna ifrån mig, och att jag ska bli lämnad ensam i ett hav av ovisshet.
Det allra bästa vore kanske om jag bara varit ett enkelt grässtrå. Då hade mitt enda syfte här på jorden varit att låta den kristallklara daggen rinna ner längs min stjälk, och då dagen efter var annan gryr skulle jag av kärlek till solen växa fritt mot himmelen utan att behöva tänka.
Lars-Lina
Hur är det egentligen att vara kvinna på krogen?
Jag måste säga att jag beundrar er för det jobb ni lägger ner på att försöka hålla ihop benen! Hade jag aldrig klarat av efter ett par öl.
Ännu värre hade det gått för min kompis "Räkan" om hade hade varit tjej!!! Tänk vilket billigt sprutluder han hade varit!
Nä... Det är nog tur att man inte heter Lars-Lina trots allt! :)
Nya arkeologiska fynd!
Efter fyra månaders sökande i skogen tror jag mig ha funnit vad jag letat efter. Nämligen lämningarna efter en gammal boplats från vikingatiden.
Det va för cirka fyra månader sedan som jag med min metalldetektor fann en gammal rostig hästsko av järn mitt ute i skogen. Den låg under 20 centimeter hårt packad mylla, och min bedömning var att det måste röra sig om ett föremål från 1300-talet.
Jag började utforska området i skogen och inte långt ifrån fyndplatsen fann jag en högt belägen kulle. Nedanför kullen ligger ett träsk, som för tusen år sedan måste ha varit en vacker skogstjärn. Jag insåg snabbt att det här måste ha varit idealiska förutsättningar för en forntida bosättning. Kullen gav bra utsikt mot fiender, och den vätte söder mot den en gång så vackra sogstjärnen där de kunde hämta färskvatten.
Jag sökte över området med metalldetektorn och fann snart även ett gammalt sågblad med otroligt stora huggtänder och ett annat föremål som va så angripet av rost att det var omöjligt att säga vad det kan ha varit.
När jag blundade kunde jag känna den färska doften av koda när de stora sågtänderna en gång arbetade i skogen, och jag kunde höra det glädjefyllda ljudet av barn när de lekandes sprang omkring på kullen med sina träsvärd.
Trotts ett tidskrävande sökande fann jag aldrig något mer spår efter vikingarna för än igår!
Det var under min två timmars långa utepermission i går som jag beslutade mig för att ta en sista vända ut i skogen och söka av området runt boplatsen.
Denna gång vandrade jag längre österut än jag tidigare gjort och bara 200 metar från platsen fann jag några underliga resta stenar. De var förankrade i marken med mindre stenar och tillsammans utgjorde de en halvcirkel.
Mitt första intryck var att det rörde sig om gravstenar, men av formationen att dömma kan stenarna även ha utgjort någon form av rituell offerplats. Om detta är fallet kan boplatsen vara äldre än jag tidigare trott, eftersom de då måste ha rests innan Sverige kristnades.
På grund av fotbojan var min tid i skogen för knapp för vidare utforskningar, och jag hade inte metalldetektorn med mig. I morgon planerar jag dock att återvända till platsen för att söka av den med metalldetektorn, och senare eventuellt påbörja en noggrann utgrävning. På grund av det dåliga vädret och höstkylan kan det dock dröja till våren.
Den här gången känner jag att min lycka är gjord!
Pinsamma tvångstankar :(
För ett par dagar sedan på stan sprang jag på en tjej som pluggar svenska i samma klass som mig på komvux. Vi har aldrig pratat med varandra tidigare, men vi stannade ändå och utbytte några artighetsfraser. Jag frågade om det gick bra för henne på provet i litteraturhistoria? Det hade det gjort svarade hon.
- Okej va bra! Du får ha det gött, vi ses.
- Det samma, svarade hon.
Till min stora fasa märkte jag att hon började gå åt samma håll som mig. Pinsamt, tänkte jag. Jag tror nog att hon tänkte samma sak, för vi gick och sneglade åt varsitt håll och låtsades inte om varandra.
Det hela blev än mer pinsamt när jag märkte att vi båda av allt att döma visst var på väg ner mot komvux.
Jag är verkligen ingen blyg eller fåordig person men det är något med sådana här situationer jag inte riktigt klarar av. Fråga mig inte varför, men rätt som det var stannade jag och plockade jag upp min mobiltelefon ur fickan och påbörjade ett låtsassamtal.
Sådär ja… nu hade hon fått några meters försprång och det hela kändes bättre.
Jag gick in på komvux och hoppade på raska ben upp för den första trappan till våning ett, där man sedan tar hissen upp till lektionssalarna. Just som jag kommit upp för trappan såg jag att hissdörrarna stängdes. Snabbt hann jag trycka på knappen så att hissdörrarna öppnades igen. Det skulle jag inte ha gjort för där inne i hissen stod hon.
Är det något jag tycker är jobbigare än när man säger hejdå och går åt samma håll, så är det den pinsamma tystnaden i en hiss. Jag visste inte riktigt om jag skulle säga hej igen, eftersom vi redan setts nyligen. Hon verkade också en smula osäker så vi båda höll tyst.
Fattar inte vad det är med hissar nu för tiden. Varför ska de gå så jävla långsamt? Tillslut kände jag mig tvingad att bryta tystnaden.
- Det luktar äckligt i den här hissen!
Hon tittade lite undrande på mig.
- … det luktar typ ättika eller nått, fortsatte jag.
Hon sniffade lite med näsan, log lite artigt och jag kände mig dum.
Fan tänk om det är hon som luktar ättika, tänkte jag för mig själv. Eller tänk om hon tror att det är jag!
Efter vad som kändes som tre år öppnades äntligen hissdörrarna och vi gick ut i korridoren. Ibland kanske tystnaden i en hiss kan vara att föredra trotts allt.
Det här kan kanske tyckas vara en bagatell men det är det INTE! Jag har drabbats av någon konstig form av tvångstankar nu efteråt. Varje gång jag ser ättiks-tjejen i korridoren måste jag smyga förbi bakom henne och lukta lite diskret. Jag tror att det är hon som luktar ättika för det sticker lite i näsan när man sniffar på henne. En annan teori skulle kunna vara att synen av henne kopplar ihop mitt luktsinne med situationen i hissen.
Faan jag måste sluta smyga runt och sniffa på henne innan jag blir ertappad!
Allvarliga symptom
Jag är ingen utbildad läkare, men symptomen tycktes onekligen likna de som kännetecknar en person som drabbats av kraftig blodförlust.
I sedermera tid fann jag förklaringen i en ovanligt härsprungen morgonerektion. Har varit med om mycket konstigt i mina dar men det här tar nog priset. Jag gjorde en snabbanalys av läget och bedömde det som mycket kritiskt.
- Vatten, jag måste ha vatten!
Mödosamt ålade jag mig på rygg ut till köket, där jag lyckades få i mig en liter vatten. Jag dränkte också in en kökshandduk i kallvatten som jag omsorgsfullt lindade runt mitt huvud.
jag beslutade mig att avvakta läget, och la mig själv på sängen igen för observation. Efter en halvtimme var tillståndet forfarande oförändrat. Efter ytterligare en kvart kände jag att mina värden började förbättras en aning och jag gjorde bedömningen att läget nu var allvarligt men stabilt.
Plötsligt ringde telefonen.
- Är det lars?
- Jaaau.. svarade jag ömkande, och kände hur svag min röst lät.
- Det här är Carina på kriminalvården. Du skulle varit ute ur lägenheten för en kvart sedan!
Faan! I den akuta krissituation som uppstått hade jag helt glömt bort min fotboja och det faktum att jag varje dag måste lämna min bostad 40 minuter innan jag börjar skolan.
- Jag är jättesjuk, svarade jag. Jag lider av.... av... Erectus Ståfilus.
- Va?, frågade rösten på andra sidan luren.
- Det är en svår typ av morgonstånd.
- Se till att snöra på dig skorna med en gång! Du har tio minuter på dig! Hon lät arg.
Mina symptom var plötsligt som bortblåsta och jag skyndade mig iväg till skolan. På vägen svor jag långt och länge över det omänskliga bemötandet jag fått av frivårdsinspektören.
- Jävla idiot!!!!!!
Samtidigt kunde jag inte låta bli att skratta. Haha Erectus ståfilus! Hur hopokondrisk kan en människa bli egentligen?
Polisbrutalitet och förståelse...
Ett stort problem i dagens samhälle är den ökade polisbrutaliteten. Kurvan för antalet anmälningar mot polisen pekar stadigt uppåt, men dessa leder sällan till en fällande dom. Anledningen till detta är att den brutala misshandeln inte sker i dagsljus på öppen gata.
Man kan göra det enkelt för sig genom att kritisera rötäggen inom polisen eller peka på brister inom rekryteringen av aspiranter.
(De som söker sig till polisyrket har allt som oftast en underutvecklad självkänsla vilket tydligt återspeglar sig i deras sjukliga behov av kontrollmakt.)
För att ta ett exempel:
Hur många av er som läser denna blogg har inte en sen fredagskväll sett en kompis bli orättvist illa behandlad utav polisen? Då man går fram och påpekar detta sitter man innan man vet ordet av plötsligt själv i baksätet av polisbilen!
När man ställer sig frågande vad man gjort för fel får man naturligtvis inget svar. Under sitt maktlyssna myndighetsutövande blir polisen nämligen så upphetsad att han inte kan skilja på rätt och fel.
Efter ett tag när den värsta kåtheten lagt sig får man det klassiska svaret att man har provocerat dem.
Sen anser jag inte att hela felet ligger inom polisorganisationen. Avgrunden mellan polisen och allmänheten är bråddjup. Vi måste försöka utveckla vår förståelse för att de flesta poliser i grunden är ”trasiga” människor. Om vi tänker på detta gör det kanske inte lika ont när vi får ett batongrapp över armen nästa gång.
Förståelse är alltså ett viktigt nyckelord i den här frågan.
Lars ”Lacke” Jansson vill införa:
- Obligatorisk fruktstund på alla landets polisstationer, med särskilda föreskrifter.
- Aktivitetsdagar då polisen bjuder in allmänheten i deras verksamhet.
Här skulle de till exempel kunna lära ut hur man ska misshandla en pundare på bästa sätt.
Vi i vår tur skulle kanske kunna lära dem vad respekt för andra människor innebär.
Tack för ordet.
Misslyckad lunch
Varför ska jag alltid gå till överdrift?
Efter svenskalektionen i morse frågade jag en söt tjej i klassen om hon ville hänga med ut på stan och käka lunch med mig. Det ville hon så vi gick till en pizzeria. På vägen dit skojade vi med varandra, och det verkade onekligen som att hon tyckte att jag va rolig. Ju mer jag skojade dessto mer skrattade hon och ju mer hon skrattade dessto mer skojade jag.
Man kan säga att hon hällde vatten på min kvarn och jag började snart att balla ur.
När vi hade ätit färdigt passade hon på att gå på toaletten. Vid det här laget var jag så uppe i varv att jag för längesedan hade passerat gränsen för vad som är roligt. När hon gått in på toaletten tog jag snabbt en stol och reglade toadörren från utsidan... sedan gick jag i lugnt gemak ut från pizzerian och sa hejdå til pizzabagarn. Jag kunde inte låta bli att skratta åt min jävulusiska plan, och jag tryckte verkligan att jag va roliigast i världen.
Någon som inte tyckta att det va lika roligt va tjejen som jag låst in. Hon kom ut alldeles röd i ansiktet och ögonen va svarta av ilska.
På vägen tillbaka till skolan sa vi inte ett ljud till varandra. Ett par gånger tänkte jag dra till med ett skämt för att liva upp stämningen en smula, men jag kom fram till slutsatsen att det nog va bäst att låta bli...
Säga vad man vill om mig men jag vet verkligen hur man imponerar på en tjej :D
