Lars "Lacke" Jansson

Hade tänkt skriva detta blogginlägg redan för en halvtimme sedan, men just som jag satt mig ner för att börja skriva tog jag i lite för mycket när jag fes. Detta föranledde till att jag sket ner mig.
Bara att gilla läget, så Jämnfotahopp ut till toaletten, försiktigt lirka av sig kallingarna och in i duschen.
Jag vet att allt som sker har en mening. Dock hade jag lite svårt att komma på meningen med att skita ner sig, där jag stod och tvättade mig i duschen och grubblade över det inträffade.
Efter ett tag slog det mig att om jag inte skitit ner mig här hemma i soffan hade jag kanske skitit ner mig vid ett senare tillfälle någon annanstans. Exempelvis i affären, på något häftigt dansgolv eller kanske på ett 37års kalas?
Bara att tacka min lyckliga stjärna för att det skedde här hemma.
Jag vet inte om jag tror på det där med karma, men tankarna förde mig obönhörligen tillbaka till då jag pruttade mot en stackars förståndshandikappad tjej för en vecka sedan!!!
Så... Meningen med att jag sket ner mig var helt enkelt... tänk dig för nästa gång innan du fiser!


Ni kanske tycker det är löjligt av mig att ta upp det här i min blogg, men min tanke är ju såklart att ni som läser detta också ska kunna dra nytta av det inträffade.
Med min olycka i baktanke, tror jag nämnligen att de flesta av er kommer att tänka till innan ni fiser nästa gång, och räddar jag bara en av er från att gå samma olycka till mötes som jag just gjort är den här bloggen av stor betydelse!

Nu va det ju faktiskt inte det här detta blogginlägg var tänkt att handla om ifrån början, men allt som sker har ju som sagt en mening så varför inte fortsätta på den inslagna vägen och skriva lite om ödet?

Jag tror att det bästa sättet att sätta färg och form på ödet, är att föreställa sig det som en stig man vandrar efter. En krokig stig som man bara i vissa fall, kan ana vart den leder.
Det är det som är så spännande med livets stig att man ALDRIG riktigt säkert kan veta vad som händer bakon nästa krön. 

Ibland korsas våra stigar, och vissa stigar löper mer eller mindra paralellt med varandra. Stundtals går det uppför och stundtals går det nedför.
Ibland är uppförsbackarna så långa att vi inte ens kan se slutet på dom och vi tappar helt orken och tron på oss själva. Ändå finns det alltid någon dold kraft som får oss att fortsätta, detta trotts att våra ben egentligen inte borde bära oss längre. Tror att denna dolda kraft är hoppet.
och så plötsligt.... så står vi där längst uppe på krönet och ser tillbaka ner för den långa brant vi var så övertygade om att vi aldrig skulle kunna bestiga. Vi har vunnit en ny värdefull livserfarenhet, som i framtiden kommer göra det enklare för oss att bestiga branter på vår fortsatta vandring genom livet.



Glöm inte bort att man alltid kan sätta sig ner och hämta andan. Man behöver inte ha så bråttom med att leva.
Stressar man fram mot sina mål, för att klippa så många kontroller som möjligt, hinner man inte ta in allt det vackra som livet faktiskt har att erbjuda längs dess märkliga stig.



Och snälla... tänk er för nästa gång innan ni fiser ;D