Lars-Lina
Hur är det egentligen att vara kvinna på krogen?
Jag måste säga att jag beundrar er för det jobb ni lägger ner på att försöka hålla ihop benen! Hade jag aldrig klarat av efter ett par öl.
Ännu värre hade det gått för min kompis "Räkan" om hade hade varit tjej!!! Tänk vilket billigt sprutluder han hade varit!
Nä... Det är nog tur att man inte heter Lars-Lina trots allt! :)
Nya arkeologiska fynd!
Efter fyra månaders sökande i skogen tror jag mig ha funnit vad jag letat efter. Nämligen lämningarna efter en gammal boplats från vikingatiden.
Det va för cirka fyra månader sedan som jag med min metalldetektor fann en gammal rostig hästsko av järn mitt ute i skogen. Den låg under 20 centimeter hårt packad mylla, och min bedömning var att det måste röra sig om ett föremål från 1300-talet.
Jag började utforska området i skogen och inte långt ifrån fyndplatsen fann jag en högt belägen kulle. Nedanför kullen ligger ett träsk, som för tusen år sedan måste ha varit en vacker skogstjärn. Jag insåg snabbt att det här måste ha varit idealiska förutsättningar för en forntida bosättning. Kullen gav bra utsikt mot fiender, och den vätte söder mot den en gång så vackra sogstjärnen där de kunde hämta färskvatten.
Jag sökte över området med metalldetektorn och fann snart även ett gammalt sågblad med otroligt stora huggtänder och ett annat föremål som va så angripet av rost att det var omöjligt att säga vad det kan ha varit.
När jag blundade kunde jag känna den färska doften av koda när de stora sågtänderna en gång arbetade i skogen, och jag kunde höra det glädjefyllda ljudet av barn när de lekandes sprang omkring på kullen med sina träsvärd.
Trotts ett tidskrävande sökande fann jag aldrig något mer spår efter vikingarna för än igår!
Det var under min två timmars långa utepermission i går som jag beslutade mig för att ta en sista vända ut i skogen och söka av området runt boplatsen.
Denna gång vandrade jag längre österut än jag tidigare gjort och bara 200 metar från platsen fann jag några underliga resta stenar. De var förankrade i marken med mindre stenar och tillsammans utgjorde de en halvcirkel.
Mitt första intryck var att det rörde sig om gravstenar, men av formationen att dömma kan stenarna även ha utgjort någon form av rituell offerplats. Om detta är fallet kan boplatsen vara äldre än jag tidigare trott, eftersom de då måste ha rests innan Sverige kristnades.
På grund av fotbojan var min tid i skogen för knapp för vidare utforskningar, och jag hade inte metalldetektorn med mig. I morgon planerar jag dock att återvända till platsen för att söka av den med metalldetektorn, och senare eventuellt påbörja en noggrann utgrävning. På grund av det dåliga vädret och höstkylan kan det dock dröja till våren.
Den här gången känner jag att min lycka är gjord!
Pinsamma tvångstankar :(
För ett par dagar sedan på stan sprang jag på en tjej som pluggar svenska i samma klass som mig på komvux. Vi har aldrig pratat med varandra tidigare, men vi stannade ändå och utbytte några artighetsfraser. Jag frågade om det gick bra för henne på provet i litteraturhistoria? Det hade det gjort svarade hon.
- Okej va bra! Du får ha det gött, vi ses.
- Det samma, svarade hon.
Till min stora fasa märkte jag att hon började gå åt samma håll som mig. Pinsamt, tänkte jag. Jag tror nog att hon tänkte samma sak, för vi gick och sneglade åt varsitt håll och låtsades inte om varandra.
Det hela blev än mer pinsamt när jag märkte att vi båda av allt att döma visst var på väg ner mot komvux.
Jag är verkligen ingen blyg eller fåordig person men det är något med sådana här situationer jag inte riktigt klarar av. Fråga mig inte varför, men rätt som det var stannade jag och plockade jag upp min mobiltelefon ur fickan och påbörjade ett låtsassamtal.
Sådär ja… nu hade hon fått några meters försprång och det hela kändes bättre.
Jag gick in på komvux och hoppade på raska ben upp för den första trappan till våning ett, där man sedan tar hissen upp till lektionssalarna. Just som jag kommit upp för trappan såg jag att hissdörrarna stängdes. Snabbt hann jag trycka på knappen så att hissdörrarna öppnades igen. Det skulle jag inte ha gjort för där inne i hissen stod hon.
Är det något jag tycker är jobbigare än när man säger hejdå och går åt samma håll, så är det den pinsamma tystnaden i en hiss. Jag visste inte riktigt om jag skulle säga hej igen, eftersom vi redan setts nyligen. Hon verkade också en smula osäker så vi båda höll tyst.
Fattar inte vad det är med hissar nu för tiden. Varför ska de gå så jävla långsamt? Tillslut kände jag mig tvingad att bryta tystnaden.
- Det luktar äckligt i den här hissen!
Hon tittade lite undrande på mig.
- … det luktar typ ättika eller nått, fortsatte jag.
Hon sniffade lite med näsan, log lite artigt och jag kände mig dum.
Fan tänk om det är hon som luktar ättika, tänkte jag för mig själv. Eller tänk om hon tror att det är jag!
Efter vad som kändes som tre år öppnades äntligen hissdörrarna och vi gick ut i korridoren. Ibland kanske tystnaden i en hiss kan vara att föredra trotts allt.
Det här kan kanske tyckas vara en bagatell men det är det INTE! Jag har drabbats av någon konstig form av tvångstankar nu efteråt. Varje gång jag ser ättiks-tjejen i korridoren måste jag smyga förbi bakom henne och lukta lite diskret. Jag tror att det är hon som luktar ättika för det sticker lite i näsan när man sniffar på henne. En annan teori skulle kunna vara att synen av henne kopplar ihop mitt luktsinne med situationen i hissen.
Faan jag måste sluta smyga runt och sniffa på henne innan jag blir ertappad!
Allvarliga symptom
Jag är ingen utbildad läkare, men symptomen tycktes onekligen likna de som kännetecknar en person som drabbats av kraftig blodförlust.
I sedermera tid fann jag förklaringen i en ovanligt härsprungen morgonerektion. Har varit med om mycket konstigt i mina dar men det här tar nog priset. Jag gjorde en snabbanalys av läget och bedömde det som mycket kritiskt.
- Vatten, jag måste ha vatten!
Mödosamt ålade jag mig på rygg ut till köket, där jag lyckades få i mig en liter vatten. Jag dränkte också in en kökshandduk i kallvatten som jag omsorgsfullt lindade runt mitt huvud.
jag beslutade mig att avvakta läget, och la mig själv på sängen igen för observation. Efter en halvtimme var tillståndet forfarande oförändrat. Efter ytterligare en kvart kände jag att mina värden började förbättras en aning och jag gjorde bedömningen att läget nu var allvarligt men stabilt.
Plötsligt ringde telefonen.
- Är det lars?
- Jaaau.. svarade jag ömkande, och kände hur svag min röst lät.
- Det här är Carina på kriminalvården. Du skulle varit ute ur lägenheten för en kvart sedan!
Faan! I den akuta krissituation som uppstått hade jag helt glömt bort min fotboja och det faktum att jag varje dag måste lämna min bostad 40 minuter innan jag börjar skolan.
- Jag är jättesjuk, svarade jag. Jag lider av.... av... Erectus Ståfilus.
- Va?, frågade rösten på andra sidan luren.
- Det är en svår typ av morgonstånd.
- Se till att snöra på dig skorna med en gång! Du har tio minuter på dig! Hon lät arg.
Mina symptom var plötsligt som bortblåsta och jag skyndade mig iväg till skolan. På vägen svor jag långt och länge över det omänskliga bemötandet jag fått av frivårdsinspektören.
- Jävla idiot!!!!!!
Samtidigt kunde jag inte låta bli att skratta. Haha Erectus ståfilus! Hur hopokondrisk kan en människa bli egentligen?
Polisbrutalitet och förståelse...
Ett stort problem i dagens samhälle är den ökade polisbrutaliteten. Kurvan för antalet anmälningar mot polisen pekar stadigt uppåt, men dessa leder sällan till en fällande dom. Anledningen till detta är att den brutala misshandeln inte sker i dagsljus på öppen gata.
Man kan göra det enkelt för sig genom att kritisera rötäggen inom polisen eller peka på brister inom rekryteringen av aspiranter.
(De som söker sig till polisyrket har allt som oftast en underutvecklad självkänsla vilket tydligt återspeglar sig i deras sjukliga behov av kontrollmakt.)
För att ta ett exempel:
Hur många av er som läser denna blogg har inte en sen fredagskväll sett en kompis bli orättvist illa behandlad utav polisen? Då man går fram och påpekar detta sitter man innan man vet ordet av plötsligt själv i baksätet av polisbilen!
När man ställer sig frågande vad man gjort för fel får man naturligtvis inget svar. Under sitt maktlyssna myndighetsutövande blir polisen nämligen så upphetsad att han inte kan skilja på rätt och fel.
Efter ett tag när den värsta kåtheten lagt sig får man det klassiska svaret att man har provocerat dem.
Sen anser jag inte att hela felet ligger inom polisorganisationen. Avgrunden mellan polisen och allmänheten är bråddjup. Vi måste försöka utveckla vår förståelse för att de flesta poliser i grunden är ”trasiga” människor. Om vi tänker på detta gör det kanske inte lika ont när vi får ett batongrapp över armen nästa gång.
Förståelse är alltså ett viktigt nyckelord i den här frågan.
Lars ”Lacke” Jansson vill införa:
- Obligatorisk fruktstund på alla landets polisstationer, med särskilda föreskrifter.
- Aktivitetsdagar då polisen bjuder in allmänheten i deras verksamhet.
Här skulle de till exempel kunna lära ut hur man ska misshandla en pundare på bästa sätt.
Vi i vår tur skulle kanske kunna lära dem vad respekt för andra människor innebär.
Tack för ordet.
Misslyckad lunch
Varför ska jag alltid gå till överdrift?
Efter svenskalektionen i morse frågade jag en söt tjej i klassen om hon ville hänga med ut på stan och käka lunch med mig. Det ville hon så vi gick till en pizzeria. På vägen dit skojade vi med varandra, och det verkade onekligen som att hon tyckte att jag va rolig. Ju mer jag skojade dessto mer skrattade hon och ju mer hon skrattade dessto mer skojade jag.
Man kan säga att hon hällde vatten på min kvarn och jag började snart att balla ur.
När vi hade ätit färdigt passade hon på att gå på toaletten. Vid det här laget var jag så uppe i varv att jag för längesedan hade passerat gränsen för vad som är roligt. När hon gått in på toaletten tog jag snabbt en stol och reglade toadörren från utsidan... sedan gick jag i lugnt gemak ut från pizzerian och sa hejdå til pizzabagarn. Jag kunde inte låta bli att skratta åt min jävulusiska plan, och jag tryckte verkligan att jag va roliigast i världen.
Någon som inte tyckta att det va lika roligt va tjejen som jag låst in. Hon kom ut alldeles röd i ansiktet och ögonen va svarta av ilska.
På vägen tillbaka till skolan sa vi inte ett ljud till varandra. Ett par gånger tänkte jag dra till med ett skämt för att liva upp stämningen en smula, men jag kom fram till slutsatsen att det nog va bäst att låta bli...
Säga vad man vill om mig men jag vet verkligen hur man imponerar på en tjej :D
Fjättrad till tystnad av samhället
Igår var det så dags. Kl fem på eftermiddagen kom de och förseglade fotbojan runt mitt ben.
Jag ställer mig frågande... vad är det egentligen för samhälle vi lever i?
Faktum är att jag känner mig som en ringmärkt fågel... ska det behöva va så här!?
Den fällande domen emot mig innefattar narkotikabrott och misshandel, men det är något som inte stämmer! Jag är övertygad om att det ligger en död hund begraven i det statliga rättsväsendets hanterande av mitt ärende. Faktum är att jag misstänker en konspiration. En stor riksomfattande sammansvärjning för att få mig tystad.
Jag vet helt enkelt för mycket.
De kunde inte förespråka livstids fängelse i tingsrätten eftersom det bara hade gjort mig till en martyr i folkets ögon. I stället gjorde de mig till en politisk fånge inlåst i mitt eget hem!
Detta mina damer och herrar, är ett mycket hårt slag emot den svenska rättssäkerheten!
Mina viktiga studier är dock inte hotade eftersom jag får gå till komvux på dagarna. Dessutom är jag tilldelad fri utetid mellan kl 12 och 14 på lördagar och söndagar.
Hur fri man nu kan känna sig då storebror övervakar varje steg man tar...
