Lars "Lacke" Jansson

Jag har fått en uppenbarelse. Det slog ner som en blixt från klar himmel och jag förstod med en gång att det va ett uppdrag jag måste uträtta för att avancera till nästa nivå i livet.

JAG SKA ARRANGERA EN  STOR KARNEVAL I ALINGSÅS TILL SOMMAREN!

Jag är ganska svensk av mig. Det vill säga att jag är lite lagom stel och tråkig. Ganska sterila kläder och jag dansar aldrig nykter. Man skulle kunna säga att jag inte har en överdrivet färgstark karaktär.

Men som sagt nu är det dags att ändra på det och jag förstod direkt att jag måste anordna en stor karnival genom hela Alingsås. Det är - och har alltid varit - så med mig att när jag tar mig för något nytt projekt gör jag det aldrig halvhjärtat. Träffade en gammal vän på ICA, och när jag berättade för homom att jag ska bli proffessor sa han att om man siktar mot stjärnorna kanske man iaf träffar trädtopparna.

Hur ska jag då gå till väga? Jag har aldrig vart på nån karneval och kan inte dansa till samba. Latinobrudar har jag däremot hunnit med att avverka några stycken, så jag kan takten :D

Jag kommer börja med att sätta upp flygblad på varenda högstadie - gymnasieskola i Alingsås med omnejd, där jag utlovar tidernas största folkfest. På flygbladen kommer jag även att locka med 5000 kr till den klass som har de festligaste kläderna och dansar mest.
Dessutom kommer jag att vända mig till latinska föreningar i göteborg och bjuda in dem.
Alla instrument är välkommna, men främst visselpipor, trummor och trumpeter. Kanske att alingsås musikkår skulle tycka att det va en kul grej?



Jag vet att kommunen brukar erbjuda skolungdomar sommaraktiviteter under loven, så ska få med i deras programblad att alla skolungdommar en vecka innan karnevalen får komma ner till den stora fotbollsplanen på Savannen, och där hjälpa till att bygga ihop festliga långa drakar och massa annat kul de kan bära med sig i karnevalen. Är övertygad om att kommunen kommer gilla idén och sponsra med papper och fjädrar.

Enligt mina planer är det tänkt att karnevelen startar på Savannen någon gång i slutet av Juli med en stor fest med sambamusik, dans och roliga aktiviteter. Sedan ska vi tåga genom Alingsås centrala gator, förbi torgen och slutligen ner mot stranden Playan Mjörn. Där förtsätter festligheterna hela kvällen tills solen går ner. Samba, beach vollybollturnering och massor av grillning.

Allt det här kommer jag att göra utan ekonomiskt vinstsyfte. Jag gör det här för att jag vill utveckla mig själv som människa. Det är viktigt att ta nya steg i livet. Göra oväntade saker för att överraska sig själv.

Dessutom hoppas jag att denna folkfest kommer sammanföra massor av människor från olika kulturer så att vi alla kan känna gjädje och samhörighet.

FRÅN OCH MED NU KOMMER JAG ATT BLI BRASSE-LASSE MED HELA ALINGSÅS! :) SAMBA OCH KÄRLEK TILL ER ALLA!

Jag hoppas att ni alla kommer att vara med när hela Alingsås exploderar i ett inferno av färger. Vilken folkfest det kommer att bli!

Sen jag skrev det sista inlägget har jag hunnit fundera en hel del över livet, och det mest förunderliga är att ju mer man grubblar och funderar över hur allting hänger ihop ju mer ovisshet får man tillbaka. Många tycks mena att livet är för kort för att man ska sitta och grubbla över saker vi ändå inte förstår men jag delar inte den uppfattningen. Ända sedan jag var barn har jag haft ett nästan sjukligt begär av att försöka ta reda på hur saker och ting hänger ihop. Att fundera över dessa saker väcker ständigt nya tankar om hur fantastisk vår värld egentligen är och jag förundras över den otroliga drivkraft som ligger till grund för allt liv.

Ett enda litet frö gror i ovisst mörker, och för att nå ljuset är den tunna plantan sedan berädd att växa genom tjock asfalt om så behövs. Vad är det då som är så drivande i denna lilla växt? Hade det inte varit enklare att ge upp än att kämpa? Jag menar... en groende växt har väl så vitt vi vet inga känslor, men viljan att få finnas till och vara en del av den här världen är minst lika stark som vår. Det är just denna drivkraft jag talar om när jag förundras över hur lite vi egentligen känner till om livet och dess uppkomst.



Det här är ingenting vi människor tänker på i vårt dagliga liv. Vi tar allting för givet och är så basatta av pengar och makt att vi helt missar själv poängen med att leva. Vi tycks ha glömt bort att vi faktiskt är en del av allt levande vi ser runt omkring oss, och detta har gjort att vi för länge sedan tappat kontakten med världen vi lever i. Minsta lilla personliga motgång kan få oss att helt tappa modet och viljan att finnas till. För ett grässtrå som kapats på mitten räcker det med vatten från jorden och energi från solen för att det åter ska kunna växa sig långt och kunna dansa med vinden.

Jag är så lycklig för att just jag får finnas till och vara en del av den här underbara världen. Jag blir lycklig över att se hur myrorna i en stack samarbetar febrilt för att deras samhälle ska kunna fungera. Jag blir lycklig över att se hur osjälviskt en myra kan bära mat som väger 50 gånger sin egen vikt till stacken, för att sedan dela det med de andra myrorna. Deras ända vinning är att de får vara en del av stackens gemenskap och det räcker för dem.

Det händer inte så ofta längre, men ibland vaknar jag mitt i natten och är livrädd för att jag ska dö. Det känns så overkligt att jag ska dö, även om det är det är något av det mest naturliga vi människor faktiskt gör här på jorden.

 

-         Men jag vill inte dö! Jag vill leva för alltid eftersom döden skrämmer mig.

 

Jag funderar också mycket över livet. Varför just jag lever och om det finns någon speciell mening med just mitt liv? Jag vill inte utesluta att det finns något efter livet här på jorden, och att själen fortsätter att existera, men jag håller det inte för troligt. Jag tror att allt bara blir svart och tyst när man dör, och efter en tid då naturens nedbrytare gjort sitt med kroppen är det som om man aldrig hade levt. Kvar finns bara en hård gravsten med det som en gång var mitt namn, men med tiden kommer även det att försvinna då det inte längre finns någon som bryr sig om att skrapa bort den överväxande skorplaven, men vid det tillfället är jag nog den sista att bry mig om det.

 

Egentligen är det nog inte så farligt att dö. Är man död så är man. Punkt slut!

Det slår mig att jag förmodligen är mer rädd för att leva än för att dö. Det finns så mycket som gör ont här i livet, och rädslan för att jag ska handla fel i avgörande situationer kan ibland leda till att jag drabbas av prestationsångest. Dessutom är jag livrädd för att de jag älskar ska försvinna ifrån mig, och att jag ska bli lämnad ensam i ett hav av ovisshet.

 

Det allra bästa vore kanske om jag bara varit ett enkelt grässtrå. Då hade mitt enda syfte här på jorden varit att låta den kristallklara daggen rinna ner längs min stjälk, och då dagen efter var annan gryr skulle jag av kärlek till solen växa fritt mot himmelen utan att behöva tänka.