Liv på jorden
Sen jag skrev det sista inlägget har jag hunnit fundera en hel del över livet, och det mest förunderliga är att ju mer man grubblar och funderar över hur allting hänger ihop ju mer ovisshet får man tillbaka. Många tycks mena att livet är för kort för att man ska sitta och grubbla över saker vi ändå inte förstår men jag delar inte den uppfattningen. Ända sedan jag var barn har jag haft ett nästan sjukligt begär av att försöka ta reda på hur saker och ting hänger ihop. Att fundera över dessa saker väcker ständigt nya tankar om hur fantastisk vår värld egentligen är och jag förundras över den otroliga drivkraft som ligger till grund för allt liv.
Ett enda litet frö gror i ovisst mörker, och för att nå ljuset är den tunna plantan sedan berädd att växa genom tjock asfalt om så behövs. Vad är det då som är så drivande i denna lilla växt? Hade det inte varit enklare att ge upp än att kämpa? Jag menar... en groende växt har väl så vitt vi vet inga känslor, men viljan att få finnas till och vara en del av den här världen är minst lika stark som vår. Det är just denna drivkraft jag talar om när jag förundras över hur lite vi egentligen känner till om livet och dess uppkomst.
Det här är ingenting vi människor tänker på i vårt dagliga liv. Vi tar allting för givet och är så basatta av pengar och makt att vi helt missar själv poängen med att leva. Vi tycks ha glömt bort att vi faktiskt är en del av allt levande vi ser runt omkring oss, och detta har gjort att vi för länge sedan tappat kontakten med världen vi lever i. Minsta lilla personliga motgång kan få oss att helt tappa modet och viljan att finnas till. För ett grässtrå som kapats på mitten räcker det med vatten från jorden och energi från solen för att det åter ska kunna växa sig långt och kunna dansa med vinden.
Jag är så lycklig för att just jag får finnas till och vara en del av den här underbara världen. Jag blir lycklig över att se hur myrorna i en stack samarbetar febrilt för att deras samhälle ska kunna fungera. Jag blir lycklig över att se hur osjälviskt en myra kan bära mat som väger 50 gånger sin egen vikt till stacken, för att sedan dela det med de andra myrorna. Deras ända vinning är att de får vara en del av stackens gemenskap och det räcker för dem.
Ett enda litet frö gror i ovisst mörker, och för att nå ljuset är den tunna plantan sedan berädd att växa genom tjock asfalt om så behövs. Vad är det då som är så drivande i denna lilla växt? Hade det inte varit enklare att ge upp än att kämpa? Jag menar... en groende växt har väl så vitt vi vet inga känslor, men viljan att få finnas till och vara en del av den här världen är minst lika stark som vår. Det är just denna drivkraft jag talar om när jag förundras över hur lite vi egentligen känner till om livet och dess uppkomst.
Det här är ingenting vi människor tänker på i vårt dagliga liv. Vi tar allting för givet och är så basatta av pengar och makt att vi helt missar själv poängen med att leva. Vi tycks ha glömt bort att vi faktiskt är en del av allt levande vi ser runt omkring oss, och detta har gjort att vi för länge sedan tappat kontakten med världen vi lever i. Minsta lilla personliga motgång kan få oss att helt tappa modet och viljan att finnas till. För ett grässtrå som kapats på mitten räcker det med vatten från jorden och energi från solen för att det åter ska kunna växa sig långt och kunna dansa med vinden.
Jag är så lycklig för att just jag får finnas till och vara en del av den här underbara världen. Jag blir lycklig över att se hur myrorna i en stack samarbetar febrilt för att deras samhälle ska kunna fungera. Jag blir lycklig över att se hur osjälviskt en myra kan bära mat som väger 50 gånger sin egen vikt till stacken, för att sedan dela det med de andra myrorna. Deras ända vinning är att de får vara en del av stackens gemenskap och det räcker för dem.
Kommentarer
Trackback
