Rädd för att finnas till
Det händer inte så ofta längre, men ibland vaknar jag mitt i natten och är livrädd för att jag ska dö. Det känns så overkligt att jag ska dö, även om det är det är något av det mest naturliga vi människor faktiskt gör här på jorden.
- Men jag vill inte dö! Jag vill leva för alltid eftersom döden skrämmer mig.
Jag funderar också mycket över livet. Varför just jag lever och om det finns någon speciell mening med just mitt liv? Jag vill inte utesluta att det finns något efter livet här på jorden, och att själen fortsätter att existera, men jag håller det inte för troligt. Jag tror att allt bara blir svart och tyst när man dör, och efter en tid då naturens nedbrytare gjort sitt med kroppen är det som om man aldrig hade levt. Kvar finns bara en hård gravsten med det som en gång var mitt namn, men med tiden kommer även det att försvinna då det inte längre finns någon som bryr sig om att skrapa bort den överväxande skorplaven, men vid det tillfället är jag nog den sista att bry mig om det.
Egentligen är det nog inte så farligt att dö. Är man död så är man. Punkt slut!
Det slår mig att jag förmodligen är mer rädd för att leva än för att dö. Det finns så mycket som gör ont här i livet, och rädslan för att jag ska handla fel i avgörande situationer kan ibland leda till att jag drabbas av prestationsångest. Dessutom är jag livrädd för att de jag älskar ska försvinna ifrån mig, och att jag ska bli lämnad ensam i ett hav av ovisshet.
Det allra bästa vore kanske om jag bara varit ett enkelt grässtrå. Då hade mitt enda syfte här på jorden varit att låta den kristallklara daggen rinna ner längs min stjälk, och då dagen efter var annan gryr skulle jag av kärlek till solen växa fritt mot himmelen utan att behöva tänka.
I'm gonna fuck you babe...
Ett modigt inlägg som speglar dina innersta tankar...
Det var många år sen vi sågs och du har förändrats mycket. Fortsätt skriva så kommer du i kontakt med dig själv.
Tror du är långt ifrån ensam att tänka så. Rädslan för döden känner nog de flesta människor igen sig i. Man har en gnagande misstanke om att själen nog lever vidare, men osäkerheten och bristen av kontroll över hur det ska bli gör att det känns lättare att intala sig att allt bara tar slut. Och likaså funderingarna över livet, man vill ju inte dö utan att ha insett meningen med sitt liv, inte missa sitt "destiny", och bli bortglömd. Jätteintressant att du delar med dig av dina innersta tankar, det ger faktiskt en tankeställare att man faktiskt borde stanna upp och fundera över sitt liv och inte bara rusa på i livets hets. Bra blogg!
Du behöver inte vara rädd, du är inte ensam, jag finns här för dig.Du kommer inte bli lämnad ensam"! Jag tror själen lever vidare och att man får träffa sina nära och kära när man dör. Det tar inte slut här! Tänker på dig Lars <3
