Lars "Lacke" Jansson

För ett par dagar sedan på stan sprang jag på en tjej som pluggar svenska i samma klass som mig på komvux. Vi har aldrig pratat med varandra tidigare, men vi stannade ändå och utbytte några artighetsfraser. Jag frågade om det gick bra för henne på provet i litteraturhistoria? Det hade det gjort svarade hon.

 
   -   Okej va bra! Du får ha det gött, vi ses.

   -   Det samma, svarade hon.

Till min stora fasa märkte jag att hon började gå åt samma håll som mig. Pinsamt, tänkte jag. Jag tror nog att hon tänkte samma sak, för vi gick och sneglade åt varsitt håll och låtsades inte om varandra.
Det hela blev än mer pinsamt när jag märkte att vi båda av allt att döma visst var på väg ner mot komvux.

Jag är verkligen ingen blyg eller fåordig person men det är något med sådana här situationer jag inte riktigt klarar av. Fråga mig inte varför, men rätt som det var stannade jag och plockade jag upp min mobiltelefon ur fickan och påbörjade ett låtsassamtal.

Sådär ja… nu hade hon fått några meters försprång och det hela kändes bättre.

Jag gick in på komvux och hoppade på raska ben upp för den första trappan till våning ett, där man sedan tar hissen upp till lektionssalarna. Just som jag kommit upp för trappan såg jag att hissdörrarna stängdes. Snabbt hann jag trycka på knappen så att hissdörrarna öppnades igen. Det skulle jag inte ha gjort för där inne i hissen stod hon.

Är det något jag tycker är jobbigare än när man säger hejdå och går åt samma håll, så är det den pinsamma tystnaden i en hiss. Jag visste inte riktigt om jag skulle säga hej igen, eftersom vi redan setts nyligen. Hon verkade också en smula osäker så vi båda höll tyst.

Fattar inte vad det är med hissar nu för tiden. Varför ska de gå så jävla långsamt? Tillslut kände jag mig tvingad att bryta tystnaden.

  
     -   Det luktar äckligt i den här hissen!

 Hon tittade lite undrande på mig.

      -    … det luktar typ ättika eller nått, fortsatte jag.

Hon sniffade lite med näsan, log lite artigt och jag kände mig dum.

Fan tänk om det är hon som luktar ättika, tänkte jag för mig själv. Eller tänk om hon tror att det är jag!

Efter vad som kändes som tre år öppnades äntligen hissdörrarna och vi gick ut i korridoren. Ibland kanske tystnaden i en hiss kan vara att föredra trotts allt.

Det här kan kanske tyckas vara en bagatell men det är det INTE! Jag har drabbats av någon konstig form av tvångstankar nu efteråt. Varje gång jag ser ättiks-tjejen i korridoren måste jag smyga förbi bakom henne och lukta lite diskret. Jag tror att det är hon som luktar ättika för det sticker lite i näsan när man sniffar på henne. En annan teori skulle kunna vara att synen av henne kopplar ihop mitt luktsinne med situationen i hissen.

Faan jag måste sluta smyga runt och sniffa på henne innan jag blir ertappad!