Lars "Lacke" Jansson

Det var annandag jul och klockan på sängbordet visade att morgonen inte låtit vänta på sig och för länge sedan hade passerat lunch. Lacke satte sig mödosamt upp i sin säng med handen hårt tryckt mot högra tinningen som för att på något sätt försöka hindra det framrusande blodet från att pulsera in i skallen på honom och få den att explodera.

Under gårdagskvällen hade han som vanligt suttit nere på den lokala puben och fördrivit tiden genom att lyssna på skvaller, och tillsammans med de andra stammisarna hade han tävlat i gåtor, kuggfrågor och gamla matematiska paradoxer. En inbördes kamp mellan dem som pågått i flera år och den bottnade förmodligen i att de ville försvara sitt sociala misslyckande genom att visa att de minsann var riktigt intelligenta och allmänbildade människor. Men de var inga smarta människor. De var ett gäng alkoliserade idioter och det visste Lacke. I samhällets granskande ögon var de inte värda ett skit då skattebetalarna var de som betalade för deras uppehälle. Ja till och med ölen de hinkade i sig var det skattebetalarna som pyntade för. De var samhällets Akilleshäl vars familjer för länge sedan hade gett upp hoppet. Slödder som inte var kreditvänliga någon annanstans än i den lokala baren som utgjorde en oas där deras tillintetgjorda förtappade själar kunde samlas tillsammans och med hjälp av ölen låta dem fly undan den tid och det rum där de aldrig någonsin passat in. I den här världen som avgränsades från den riktiga världen av en tunn trädörr ut mot rännstenen levde de människor som under hela sitt liv varit på flykt undan verkligheten och det tragiska i att leva och verka i en monoton samhällsstruktur vars enda syfte är att förgöra dem som inte passar in.

Socialt missanpassade tvingades de tillråga på allt förnedra sig med att äta ur handen på storebror. Trots detta var det inte någon av dem som egentligen ville erkänna att det faktiskt var därifrån deras bidrag kom rullandes varje månad, och under alla Lackes år kunde han inte dra sig till minnes en enda gång som någon ens nämnt socialkontoret i baren. Detta trotts att de flesta av dem faktiskt var lika mycket stammisar även där. Det hände förövrigt att de sprang på varndra där nere också men där morsade de knappt på varandra och att berätta några högljudda historier kom såklart inte på tal. För att slippa springa på varandra nere på socialkontoret då de hade något ärende dit steg de upp oskäligt tidigt på morgonen, för att klockan åtta vid entrén förtretsamt konstatera att resten av stadens utslagna tycktes ha resonerat precis likadant.

Blotta tanken på myndigheter och deras omänskliga bemötande fick det att koka i Lacke där han satt på sängkanten och det lindrade inte värken i hans bultande skalle precis. Han lät långsamt tungan undersöka den ömmande underläppen och precis som befarat fick han smak av blod. Fysiskt sett bekom det honom inte ett smack men psysiskt värkte det desto mera. Under gårdagskvällen hade han hamnat i slagsmål nere på puben med en oförskämd översittare till kronofogde som kläckt ur sig den ene oförrätten efter den andra. Ingen såg exakt vart det spårade ur, men det var någonstans då fogden stärkt av för många öl började beklaga sig över människor som i brist på heder inte hade vett att skaffa sig ett jobb och betala skatt för sig som Lacke hade kastat sig över bordet efter honom. De andra hade snabbt gått emellan slagsmålet och den blodiga fogden försvann snabbt hals över huvud ut i den iskalla vinternatten. En iskall rymd vars miljarder och åter miljarder stjärnor alla har sin egen historia att berätta för oss, precis som den här.