En del av världsaltet
Nu befinner jag mig på ett behandlingshem. Ska vara här på behandling i en månad och för hoppningsvis ska jag lära känna mig själv lite bättre och få nya perspektiv på livet. Som människa blir man aldrig färdigutbildad oavsett hur bra man tycker att man känner sig själv, och det ska vi vara tacksamma över.
Livet är en fantastisk gåva som var och en utav oss fått att förvalta. Låt ingen annan bestämma över dig men var ödmjuk när någon vill visa dig vägen. Det finns ingen annan människa förutom du själv som kan döma dig för de handlingar du begår i livet.
För mig har det alltid varit viktigt att kunna fly vardagen och gå in i min egen lilla värld. Det är en trygg plats för mig där jag kan finna harmoni och vara ifred med mina tankar och funderingar kring livet.
Innan jag kom hit till behandlingshemmet satt jag häktad i Borås i två veckor. Det var två fantastiska veckor då jag helt isolerad från omvärlden kunde gå djupt in i mig själv och koppla bort världen utanför. Även om jag var inlåst kände jag ingen ångest och jag var friare än någonsin.
Tänkte dela med mig av lite tankar från min cell på häktet:
Jag sluter ögonen och min själ lämnar omedelbart kroppen. Jag flyter genom hela universum. Jag är ett med världsaltet och jag känner total tillfredställelse. Inte på något fysiskt sätt. Nej... jag är inte längre en del utav den materia som går att observera i ett allt kallare och expanderande universom. Jag är energi i dess renaste form och jag finns överallt där det finns ingenting.
År 1905 publicerade världsmedborgaren Albert Einstien sin relativitetsteori, där han härleder sambandet mellan energi och materia genom den mycket enkla men vackra formeln: E=mc^2. Verklighet förenades med mystik och för första gången i mänsklighetens historia kunde vi nu betrakta en visuell bro mellan två till synes helt åtskilda världar. Att det några år senare var just denne Einstein som lade fram teorin om tiden som en extra dimendension var ingen tillfällighet. Han hade förstått att tid och rum, som vi ser det, hänger ihop och att dessa dimensioner låter sig påverkas utav materiens massa.
I enlighet med hans foemel, borde teoretiskt sett all materia i universum kunna omvandlas till energi. Det är här det börjar bli intressant! För vad skulle egentligen hända om det inte längre fanns någon materia som kunde påverka rumtiden. Är det ens möjligt att deffiniera begreppen tid och rum i en sådan värld? Om inte så saknar frågor som:
”Vad fanns egentligen innan universum skapades?” och ”Är universum oändligt stort?” betydelse, eftersom begreppet oändlighet förutsätter någon form av tid och då även ett rum.
Tidigare då jag tänkt på universum har jag tänkt på det som galaxer, planeter och allt annat som finns där ute. Nu mer inser jag att jag själv och alla andra människor är en del av universum eftersom vi består av exakt samma materia som allt annat där ute i rymden. Det är en underlig tanke att materien som min kropp är uppbyggd av är lika gammal som universum självt, och att samma byggstenar som nu befinner sig i min kropp en gång pressats samman i en stjärna och våldsamt slungats ut i universum vid en supernova.
I dessa tankar kan jag söka tröst. Jag är inte ensam... jag är en del av universum och kommer så alltid att förbli.
Det är bra att fundera... Jag undrade vad det är för tröst att vara del av universum om universum inte är personligt... Det handlar ju allt om dött material. Personligen skulle jag vilja ha en person att kommunicera med...
